"Foten framför allt" eller "När Veronika satte ner foten"

Nu är det så länge sedan jag uppdaterade dig så man skulle kunna tro att det har hänt något. Och det är just det det har gjort.

Vi hade just tillbringat en natt på bästa platsen ever och då tagit beslut om att nu är det dags att göra "det ofrånkomliga hoppet" dvs ta tåg 30 km för att hinna avsluta vår vandring i Santiago de Compostela PLUS hinna njuta av havet de tre sista dagarna.

För att ta oss till tåget behöver vi gå ca 1,5 mil över ett berg vilket numera är det bästa jag vet. Jag älskar att kämpa mig över ett berg. Det är en styrketräning att gå uppför en brant i gassande sol och samtidigt vara öppen i sinnena för att ta in allt det bedårande vackra.

Kullen till höger är berget som skyddar Castrojeritz. 

Väl uppe på toppen åker ryggor och T-shirtar av och vi tankar vätska. När pulsen är normal igen så är det dags för nerför. Det är nu det händer! tänker du kanske. Men nej, än så länge är allt lugnt.

Klar med 12% upp.

Dags för 18% ner.

Gå och gå och gå och stanna för att ta en bild eller för att bara titta. Sen gå och gå och gå igen. En fika lite här och där. Svettas. Byta strumpor. Dricka. Gå. Öppna sina sinne och njuta timme ut och timme in.

Nyduschad majs och make.

Slutligen dags för tåg och buss. På bussen som kör genom fula misskötta bostadsområde börjar jag få panik. Alltså panik. Allt är så fult. Jag kan inte andas. Jag börjar gråta. Vill bort härifrån. Peter lugnar mig och jag slappnar av med hans arm om mig.

Ok. Så småningom framme i Villafranca del Bierzo. Imorgon bitti är vi på gång igen. Då ska ett nytt berg bestigas. Dock ikke det vi tror i denna stund.

Klockan har hunnit bli 21.30 och om 30 min stänger alla härbärge. Jag har läst om ett som verkar fräscht och hittar en skylt som visat vägen dit. Vi skyndar oss.

På tåget har jag haft tid att skriva några rader om mina fötter. Jag lovordar dem. Jag skriver:

Idag hyllar jag min packning och mina fötter.  När dagens vedermödor är slut tar vi in på ett boende och så sätter dagens kvällsrutiner igång. Visa pass, stämpla Pilgrimspass, betala, tilldelas en sängplats, packa upp, ta fram kvällens outfit, hoppa in i en garanterat välbehövlig dusch. Vi stinker av allt kämpande och frustande under dagens första halva. En dag gick vi förbi en parfymaffär i en stad, tror det var Burgos, och jag drogs in mot alla dofter. Näsan hungrar. Kan en näsa ens hungra? Tydligen. En morgon gick vi iväg och mötte en kostymklädd snubbe på väg till sitt förmodligen trista jobb och jag ville bara springa efter honom. Borra näsan i hans hals och sniffa.
Iallafall. In i duschen som nästan alltid är trång, saknar en plats där jag kan hänga mina rena kläder samt har vatten som själv avgör vilken temperatur det vill hålla. Oftast vill det hålla varierande. Typ nu tvålar hon in sig då ska jag hålla 39, nu vill hon skölja bort tvålen då väljer jag 29, nu har hon gett sig på fötterna då passar jag på att hetta upp mig till 44 osv.

Efter duschen sitter vi och pillar med våra fötter. Nu åker Sankta Compeed fram. Och så jämför vi våra blåsor och kommer med förslag om vad som är bäst för att undvika blåsorna som alla har. Det är då jag för en gångs skull är alldeles tyst. På gränsen till andaktsfull. Ty. Den som inga blåsor har han får gå med foten bar. NO Blisters!  Fatta! Inte en enda! Ja alltså nån liiiten ytlig kanske. Men ingen som gör ont eller behöver vård eller vätskar eller föranleder haltande. Nada.  Zip zero!

God bless the less off blisters.

Fina fossingarna. . 

Nu händer det. Tjena. Trött hungrig stressad pilgrim snubblar över trottoarkanten! Och på den vägen är det!

Wallraffaren.

Tack o lov inget brutet. I alla fall inte enligt slaktaren som utförde undersökningen. Nu är jag ytterligare en tågresa rikare konvalecent ute vid världens ände.

Olalala! Nu ska de bli bada av!

Älskar havet!!

Utsikt från vårt rum.

Inte vad jag trott men "Always look at the bright side of life. Jag älskar havet också.