måndag 12 september 2016

Summering 12 september 2016

Vi befinner oss 5 km innan målgång. Om Santiago de Compostela är målet vill säga. Men även om varje steg vi tagit är en resa i sig är det gott att ha ett mål i sikte. Målet är ett avstamp för nya äventyr.
         

Vi har lyckats att ta oss hit på vårt lite kringelikrokliga vis. När vi imorgon passerar målsnöret kan vi konstatera



1. Vi är löjligt starka
Envishet och uthållighet har drivit oss framåt både fysiskt och mentalt. Nivån på vår inre styrka har visat sig otroligt mycket högre än vad någon av oss trodde. Power!!!

2. Det har varit löjligt varmt
Vi tål mer hetta än vad vi i vår vildaste fantasi kunde föreställa oss. Genomsvettiga och klibbiga har vi vandrat i gassande sol. Spansk värmebölja är inte att leka med.



3. Jag är löjligt matfixerad
Peter har sällan känt hunger medan jag varit hungrig hela tiden. Pilgrimsmeny är numera ett skällsord och Michelin och hans stjärnor är min nya gud.



4. Pengar är löjligt
Ambitionen var att hålla en budget på vars 300 kr per dag eftersom det är vad som anses rimligt bland erfarna vandrare. 37 ×300×2 = 22 200kr. Rimligt om man bortser från hotellnätter och diverse tåg och taxiresor.


5. Folk är löjligt
Vi tyckte att det skulle bli underbart att få lära känna nya människor och höra deras livshitoria. Missförstå mig inte. Det är kul. Lite grann. Men ibland har vi haft nog av att lära känna varandra under nya livsförhållande.

6. Caminon är löjligt paradoxal.
Det är så givande och så meningslöst. Så kul och så jobbigt. Vi tar oss upp och sen ner igen. Underbart att känna gemenskap med alla pilgrimer och såå skönt att få vara ifred. Naturen är hänförande och livgivande samtidigt som den plågar vettet oss med sina berg som ska bestigas för att stunden efter kräva att vi ska balansera nerför dem.


7. Hemlängtan är löjlig
Som om vi satt på en öde ö har vi roat oss med att fantisera om vad vi ska göra när vi kommer hem. Frågan -Vad är det bästa med hemma? har varit en av våra favoriter. I detalj har familjen, vänner, maten, sängen, duschen, tvättmaskinen, morgontidningen, trädgården...bearbetas.


 

8. Återhämtningen är löjligt snabb
Hur snabbt kan det hända att gå från "allt i hela min kropp gör helvetesont" till " nu är jag redo för en sjutimmarsvandring"? Hur är det möjligt att glömma smärta och lidande över en natt och dessutom ge sig på ännu en dag med samma innehåll!? Skulle inte förvåna mig om vi åker hem och planerar nästa vandringsresa.

Buen Camino





fredag 9 september 2016

Finisterre- världens ände 7 september 2016

ÄNTLIGEN dags att göra en testvandring. Vi bor i Sardineiro som ligger nio km från Finisterre som är det absoluta slutet av Caminon. Dagen startar medan det fortfarande är mörkt och när det väl blir ljust omges vi av tjock dimma. Lite synd när man är på en plats som kallas världens ände och är känd för att bjuda på en spektakulär utsikt. Men vem är jag att klaga!? Jag har klarat att besegra foten och det slår i nuläget allt.


Staty av aposteln Jakob i vars fotspår vi vandrar.
Ser ni likheten? Vandrare i brons och Ståhl.


Lyser upp i dimman. 
Faro, fyren i Finisterre. 

Vi poserar glatt oavsett om dimman ligger tät. Alla vill ha de klassiska bilderna från dagen de nådde världens ände.


Framme!
Du och jag kära cykel.
Orka posera.
Upp i sadeln igen! Älska posera.
Vi tar oss tillbaks till Sardineiro i sakta mak. Många pauser och plaska i strandkanten gör att vi känner att vi är på gång igen. Nu är det dags att gå till Santiago de Compostela. Om man väljer att gå dit från detta håll ska de blå pilarna följas istället för de gula. Inte helt solklart alla gånger. 


På hemvägen sitter byns invånare och håller koll på vilka som kommer. Ännu ett gäng som gillar att bli fotograferade. 
Vardag i Sardineiro.
Skam den som ger sig. Nu är vi på gång igen. Vandringen kan fortsätta om än lite annorlunda än planerat. 

Caminokolhydrater.

Oj, du måste gå ner minst 10 kilo på en sån lång vandring! Japp! Det måste jag. Minst. Och bli muskulös och vackert brunbränd. Det där med inre resa och kulturell upplevelse är bara ett svepskäl för att rättfärdiga att vi hoppar av vardagen 5 veckor. Egentligen är det en ren makeovertripp. Om det inte vore för ÖL.



Skye, Cristian och Peter i Logroño 

Denna goda läskande och billiga dryck går inte att stå emot. Dessutom är bröd och pommes frites huvudingrediens i alla sabla måltider. Till detta serveras oftast kyckling. Jättegott. De första 2-3 gångerna. Till frukost och fikapausen äter vi bröd.




       
   


Fast en gång efter en hel dags vandring över Pyreneerna fick vi faktiskt fisk.

Skrovmål i Roncesvalles.

Och en annan gång. Samma dag som...JA du vet...trottoarkantsdagen. Då lät jag servitören rekommendera. En lokal specialitet.
Didn't you like the fish?

Jag läste nånstans att det har getts ut en Caminokokbok. Hur är det möjligt???
Sida 1: Hur du friterar potatis.
Sida 2: Hur du bakar Boccadillas (Spaniens motsvarighet till Baguette).
Sida 3: Hur du steker kyckling. Och fisk.


Då blir allt godare tillsammans med en kall öl och den inre resan så mycket roligare.













tisdag 6 september 2016

"Foten framför allt" eller "När Veronika satte ner foten"

Nu är det så länge sedan jag uppdaterade dig så man skulle kunna tro att det har hänt något. Och det är just det det har gjort.

Vi hade just tillbringat en natt på bästa platsen ever och då tagit beslut om att nu är det dags att göra "det ofrånkomliga hoppet" dvs ta tåg 30 km för att hinna avsluta vår vandring i Santiago de Compostela PLUS hinna njuta av havet de tre sista dagarna.

För att ta oss till tåget behöver vi gå ca 1,5 mil över ett berg vilket numera är det bästa jag vet. Jag älskar att kämpa mig över ett berg. Det är en styrketräning att gå uppför en brant i gassande sol och samtidigt vara öppen i sinnena för att ta in allt det bedårande vackra.
Kullen till höger är berget som skyddar Castrojeritz. 




Väl uppe på toppen åker ryggor och T-shirtar av och vi tankar vätska. När pulsen är normal igen så är det dags för nerför. Det är nu det händer! tänker du kanske. Men nej, än så länge är allt lugnt.

Klar med 12% upp.
Dags för 18% ner.
Gå och gå och gå och stanna för att ta en bild eller för att bara titta. Sen gå och gå och gå igen. En fika lite här och där. Svettas. Byta strumpor. Dricka. Gå. Öppna sina sinne och njuta timme ut och timme in.



Nyduschad majs och make.
Slutligen dags för tåg och buss. På bussen som kör genom fula misskötta bostadsområde börjar jag få panik. Alltså panik. Allt är så fult. Jag kan inte andas. Jag börjar gråta. Vill bort härifrån. Peter lugnar mig och jag slappnar av med hans arm om mig.


Ok. Så småningom framme i Villafranca del Bierzo. Imorgon bitti är vi på gång igen. Då ska ett nytt berg bestigas. Dock ikke det vi tror i denna stund.

Klockan har hunnit bli 21.30 och om 30 min stänger alla härbärge. Jag har läst om ett som verkar fräscht och hittar en skylt som visat vägen dit. Vi skyndar oss.

På tåget har jag haft tid att skriva några rader om mina fötter. Jag lovordar dem. Jag skriver:

Idag hyllar jag min packning och mina fötter.  När dagens vedermödor är slut tar vi in på ett boende och så sätter dagens kvällsrutiner igång. Visa pass, stämpla Pilgrimspass, betala, tilldelas en sängplats, packa upp, ta fram kvällens outfit, hoppa in i en garanterat välbehövlig dusch. Vi stinker av allt kämpande och frustande under dagens första halva. En dag gick vi förbi en parfymaffär i en stad, tror det var Burgos, och jag drogs in mot alla dofter. Näsan hungrar. Kan en näsa ens hungra? Tydligen. En morgon gick vi iväg och mötte en kostymklädd snubbe på väg till sitt förmodligen trista jobb och jag ville bara springa efter honom. Borra näsan i hans hals och sniffa.
Iallafall. In i duschen som nästan alltid är trång, saknar en plats där jag kan hänga mina rena kläder samt har vatten som själv avgör vilken temperatur det vill hålla. Oftast vill det hålla varierande. Typ nu tvålar hon in sig då ska jag hålla 39, nu vill hon skölja bort tvålen då väljer jag 29, nu har hon gett sig på fötterna då passar jag på att hetta upp mig till 44 osv.

Efter duschen sitter vi och pillar med våra fötter. Nu åker Sankta Compeed fram. Och så jämför vi våra blåsor och kommer med förslag om vad som är bäst för att undvika blåsorna som alla har. Det är då jag för en gångs skull är alldeles tyst. På gränsen till andaktsfull. Ty. Den som inga blåsor har han får gå med foten bar. NO Blisters!  Fatta! Inte en enda! Ja alltså nån liiiten ytlig kanske. Men ingen som gör ont eller behöver vård eller vätskar eller föranleder haltande. Nada.  Zip zero!

God bless the less off blisters.


Fina fossingarna. . 
Nu händer det. Tjena. Trött hungrig stressad pilgrim snubblar över trottoarkanten! Och på den vägen är det!

Wallraffaren.
Tack o lov inget brutet. I alla fall inte enligt slaktaren som utförde undersökningen. Nu är jag ytterligare en tågresa rikare konvalecent ute vid världens ände.

Olalala! Nu ska de bli bada av!
Älskar havet!!

Utsikt från vårt rum.

Inte vad jag trott men "Always look at the bright side of life. Jag älskar havet också.