Sakta och utan att jag märkt hur det egentligen gått till har jag blivit ett med min nyfunna vän. I början var det ett trevande utforskande och numera kan jag hålla ett litet fördrag om henne. Honom? Den? Hen? Det har vuxit fram en känsla av samhörighet. En trygg känsla där jag
tror mig veta vad jag kan förvänta mig. Min "vän" har blivit presenterad för mina nära och kära. Vissa tycker nog att jag inte har ögon för annat. Dottern påpekade att jag pratar om Caminon som om det är en självklarhet att alla vet vad det är!
Mellanlanda i Paris. Låter torrt men gav oss vackara vyer, god mat och framförallt känslan av att verkligen vara på väg till CAMINON! Vi har än så länge hållt vår kärlek på ett fysiskt avstånd. Men snart så ska vi få ses. På riktigt! Undrar så om min Camino lever upp till mina drömmar.
Än så länge håller vi till godo med Paris.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar